Jag är jättedålig på att längta till något, eller kanske tvärtom, alldeles för bra. Att bli besviken och vara otacksam är nog mina absolut ocharmigaste sidor. Resan till solen har jag längtat till så fruktansvärt länge. Att äntligen få bli brun, att få spendera timmar i en bra bok under min solhatt och dricka drinkar på en strandklubb någonstans vid medelhavet har liksom varit en målbild hela våren. Problemet jag har är att uppskatta nuet. Att leva i den målbild jag så länge längtat efter är så förbannat svårt för mig. Mallis var fantastiskt fint, Palma är drömmarnas stad och solen gjorde mig gott. Men med ett ganska dåligt hotell, fullt av barnaskrik och lite för långt ifrån centrum, blev min längtan inte riktigt besvarad. Vi lyckades inte hyra någon bil, då åldern inte var inne för spanska försäkringar och med urinvägsinfektion och en trasig toalett på hotellrummet blev min själ allt annat än rofylld. Min värsta fiende ångesten var mig hack i häl större delen av tiden. Tankar som "Jag måste ju faktiskt njuta nu" och "jag är så jävla otacksam" förföljde mig hela tiden. Att dessutom komma hem med nollprocent solbränna trots otaliga timmar under stekande sol och få soleksem på cupen var väl inte ritkigt det jag planerat. Men Elin, du kan inte kontrollera allt! Nä tyvärr är det väl så. 

 

Fasen va hon är neggo tänker ni? Ja, kanske är jag det. Men nu kommer den fina biten. Jag har aldrig varit såhär kär i killen ovan. Han är tamejtusen den bästa människa jag kan tänka mig. När jag är "at my worst" finns det ingen som förstår mig så bra som han. När jag är "at my best" finns det ingen jag har så roligt med som honom. Att resa med honom är så himla enkelt, smidigt och härligt. Att vara iväg en stund vad skönt på många sätt. Att få släppa tankarna från varddagsbeskymmer, att få längta hem lite och att få se min älskade människa med andra ögon. Att få ha roligt tillsammans utan att tänka på räkningar, vem som ska laga mat eller vem som glömt lägga in en maskin tvätt var precis vad vi behövde innan hösten. 

 

Summan av kardemumman? Det blir sällan som jag tänkt mig, som jag planerat. Jag hatar det. Men det kommer så mycket fina oväntade saker ur det som jag annars aldrig hade fått. Är det värt det? Vet inte, men han är värt allt i världen.